Tal i Svenska C

Hej!

Var bara tvungen att skriva ner den här. Höll den i det berömda tal man som svenska c-studerande håller i slutet av den tredje och sista terminen. Hela klassen grät- Hela min klass. Alla höll tal. Alla lipade :D Servetter skickades runt och användes. Förutom kanske killarna som såg lite ansträngda ut i ansiktsmusklerna ** Så gick jag upp. och bröt ihop totalt. helt stört. så såg det minsann inte ut igår framför spegeln!! Kroppen lurar en. Man tror att man har något att bestämma över - så fel man har! I alla fall, så var det detta som jag krampade fram

Efter regn kommer sol

Det fick vi höra när vi var fyra

Kommer ni ihåg?

I mitt fall var det inte så

För det regnade hela tiden

Jag försökte dansa soldanser
tvärtemot såna där regndanser
ni vet

Och så glimtade solen till
ett ögonblick
så var den borta

Åska och tunga moln
och mer regn
Så en leende sol

Så höll det på
Om vartannat

Tills jag kom på
att jag har ju en alldeles egen sol

min mamma

Hon dansade soldanser

när jag inte längre orkade

förstod

eller såg mening

Hon kämpade mot orkaner

mot stormar
Mot Gudrun
mot Per

Alltid kämpade hon
Alltid

Idag tackars jag dig

Du fick mig att se ljuset

I en värld full av mörker (okej klyschigt - jag veet) Jag sa tom det, Åh Gud vad klyschigt :D

och en sak har jag lärt mig av dig

med öm blick

Ge aldrig upp!
Jag älskar dig

Sen var det slut. Det var ett hyllningstal. Alla lipade - i alla fall alla tjejer.
Sen håll några mer tal
Sen läraren

Hon började gråta hon också

Efteråt kom flera fram

de tyckte det var jättebra

Det var ett fint

ögonblick

Sakta växer människor

/IWS 20080522

ps. Bal på söndag och student om a fortnight!!!! ds.

SUPER (Alltså superbra!)
och youtube är fortfarande nr två just nu - humor

fast det blir nog bacardi grand mélon tror jag
Hoppas vi ses på skrivkramp 08 med alla andra! <3

Skrivkramp!

Minns ni nollsju? Morning Has Come och Mumindalen och brännboll och schack och skrivaskrivaskriva såklart. Nu blir det nya minnen.

Jag läser Glaskupan av Sylvia Plath och kan inte undgå att avundas hennes bildspråk. Avundas och avguda. Så där ska jag lära mig skriva.

Fast först ska man kanske lära sig läsa. I skolan sitter jag bara med The Knife i lurarna och riktar mina nakna ögonglober mot bokstäverna, som om de skulle hoppa upp i huvudet på mig av sig själva. Latmask. Sedan jobbar jag skjortan av mig på något estetiskt projekt som en dokumentärfilm och får MVG ändå. Men det kräver a hell of a time. Och är egentligen mycket jobbigare än att bara kolla kriterierna och göra vad man ska. Men jag står helt enkelt inte ut med det.

Vårväder är härligt, men jag kan inte njuta fullt ut. Det är jobbigt just nu. Men jag kan inte säga att jag kämpar för det gör jag inte. Jag vill inte kämpa. Sängen är den härligaste platsen, sängen och sova, särskilt när man inte ska. Som måndagsmorgonar. Eller hela dagen. Fast ibland är jag duktig och gör vad man ska. Går upp och till skolan även om jag inte jobbar men det är ju bättre än ingenting. Eller?

Men nu till lite muntrare saker! Det är nämligen så... hrmm, trumvirvel, om jag får be. Det är nämligen så att TTT Productions vann jurypriset på FilmMaran i Laholm! Yay! Min filmgrupp har vunnit vårat första pris! Vi fick 24 h på oss att göra en film på 4 min, som skulle innehålla 3 föremål, 3 miljöer och lyda temat; "det är inte alltid som det verkar". Vi valde att göra en högst kryptisk film, innefattande båd humor, drama och romantik, med musikalinslag med kompositioner som vi skrev och spelade in själva. Sedan spelade vi hela köret i bakvänd kronologisk ordning. Så banne mig om de inte synade den noga!

Nej, nu go' vänner... tack och adjö för mig!

/Tove

A few moments

Dina ögon är magiska. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dem. De är djup. Mörkblå. Och vackra. I dem dansar små stjärnor av ljus, de liksom glittrar. Egentligen kan jag inte få nog av dem; jag skulle kunna betrakta dem för evigt. Men då skulle du förstås undra. Kanske ta illa upp. Skulle jagdå våga tala om för dig att jag inte kan sluta titta, bara för att dina ögon är magiska? Antagligen inte. Jag vågar bara se på dig ett ögonblick i taget.

Ett, två, tre... Så flyger jag. Jag faller. Jag vågade! Så ljuder ett skrik. Mitt skrik. Jag skriker, utan att riktigt fatta det själv. Sedan kommer smällen, slutet på luften. Det gör inte så farligt ont; jag överlever. Jag gjorde det! Jag hoppade.

Jag är på solskenshumör. Vet inte riktigt hur jag annars ska beskriva det. Jag är glad, men inte ivrig eller upphetsad, utan lugn. Som sommarsolen som stilla låter sina gyllene strålar glimma i det vågfria vattnet. Idag är jag glad.

Varför är jag inte glad? Varför är jag inte glad nu när jag äntligen uppnått det jag så länge kämpat för? Jag anade att resultatet, hur det än blev, skulle leda till tårar. Jag gråter inte, men skulle kanske vilja. Jag vet att jag inte ser glad ut. Jag ler inte ens. Men är jag inte glad? Jo, naturligtvis är jag glad. Jag antar att jag bara inte hunnit fatta det än. Mitt nya sätt att tänka fungerade. Jag är fri.

Av solen blev jag väckt.

/K

(har tagit bilden själv)

(har anmält sig till Skrivarläger 2008)

Nytt läger i sommar!

Anmälan till Skrivkramp08 startar 16 april!

Kram
Anna

Två ögonblick

från veckan före
-
jag går på trottoaren
som man ska
hej
huvudet vrids mot den där äckliga oljiga rösten
lite hes på ett sjut sätt.
hans svarta tunga lockar inkletad på hvuudet
hans glasögon
billiga kläder
stickande parfym
men värst av allt hans öppna leende av avsikter
jag blir helt kall igen fortsätter gå
magen indragen av oro
bröstet intryckt
vad vill han mig?
han brukar sitta på biblioteket
vid en dator
framför mig
jag minns att jag tänkte
nu vet jag hur det känns att bli förföljd.
en flyktig tanke från de gamla tiden av avgrund gjorde sig påmind
det totala kaoset, alltid närvarande, aldrig lugnande
huvudet i spinn kroppen på högvarv
som ett amfetaminoffer
två gånger hade denna innanmedelåldersmannen utanför biblioteket sagt hej till mig
och en gång sa han något på sitt språk som jag inte förstod men gissade

det går inte så br att försöka lita på killar igen. inte bra alls.

om de bara kunde respektera att min kropp är min. sluta försök stjäl den. jag kommer inte att ge er den fattar ni det?! jävla äckel.

-
det andra minnet var av ljusare bakgrund.
på min väg till biblioteket denna dag med en plastpåse med mackor svängande i handen
halvstannar
tittar över nissan
vattenpölar över amforan av grönt gräs kantat av träd som srtäcker sig uppåt
mot det himla blå
/visserligen stålgrå smuts i vattnet/i virvlar
men

så kom orden tillbaks
jag har tänkt på dessa ända sedan jag gråtande såg eftertexterna till så som i himmelen hur gick den nu igen?

morning has come
night is away
rise with the sun
and welcome the day

fulländad.
/IWS

en sak

som jag har fattat
är att man i politiken få ge utlopp för sin frustration angående vad som händer
men inte särskilt poetiskt. jag försökte dock klämma in lite kreativitet med rådjuret och klockan. men trist blev det. i kreativt skrivande sett.
engagerande?
hmm. jag är ju redan övertygad.
http://mp.se/templates/Mct_78.aspx?avdnr=11444&number=146165
iaf. när jag fick mejlet med den ligger på hemsidan nu blev jag helt paff. tänkte inte att de också skulle publicera den. nej. usch. och fy. Tänk då att vara författare med läsare tusen varje dag!ryser
läste i brist på annat diktmaterial
eller inte brist eftersom jag ville läsa det första stycket ur silverfisken av sofia rapp johansson men det går inte hon skriver för starkt det räcker med en blick på det ritade omslaget för att jag ska börja gråta, blott minnet
en dikt om en bussresa för en liten grupp av människor som är mindre dumma /inte alls faktiskt/ i huvudet i min klass idag
sedan aska av harold pinter. jag dömde de på förhand för hårt. de spelade bra. intressant.
därefter

en värld av dårar
jag sitter
läser
ja spydde tre gånger
ja spydde för att du spydde
för att ja hörde att du spydde
ja ser saker.
du ser?
ja ser.. hör
Jag fnittrar till
när hon springpressar sin kropp framåt
som ljud av magen dras ihop
ja, det är sannerligen en värld av dårar

kärlekstema i skolan/IWS

Sportlov, eller ska man verkligen kalla det så?
Själv sitter jag hemma, utan minsta snö till syne och utan någon större fysisk aktivitet.
Sover nog mest.
Men det sägs att det ska kallas för sportlov ändå.

Vad har ni för er allihop?
Inte är det mycket liv här inte.

Sommarjobb, sommarjobb, sommarjobb
Jag blir snart manisk
tokig
galen
frustrerad
Jag undrar om det kommer att bli något av det
Trots att de flesta varit trevliga
Men jag tror inte att min ansökan gör någon större skillnad i deras liv
Även om den skulle göra det i mitt
Fast det tror jag inte har någon betydelse

Kanelbullar
Har ni smakat dem på Fribergs?
Det ryktas från mitt inre att de är VÄLDIGT goda!
Så tappra vänner, kämpa er dit - det är det värt!

Nej, nu ska jag ta och vandra bort till posten, inhandla frimärken och stoppa bunten med brev på den gula lådan för att vandra hemåt med en förhoppning om att någon en vacker dag ska höra av sig om min sommar. Samtidigt är jag lite nyttig och gör det man borde göra på sportlovet, även om det egentligen inte gör så stor skillnad för det som händer i världen om jag tar mina steg eller ej. Det finns alltid någon annan där som kan ta över ändå.

Och när jag tänker på det, bokhyllan väntar ännu på boken från lägret... Månne den trilla ner i den rektangulära lådan någon dag härnäst?

/Emma*